photobykohler

Det var precis vad jag behövde! Kände mejj fullständigt värdelös och nere på förmiddagen, men tillsammans lyckades jag vända det och kände mejj lugn och harmonisk när jag kom tillbaka.

Skrittade mesta delen av vägen, men travade korta sträckor och en lång sträcka släppte jag honom och bara lät honom springa så långt och fort han själv ville.

Det finns verkligen inget bättre än att känna hästen explodera fram under en, hur den med spetsade öron flyger fram genom skogen bara man ber den. Man blir som ett dundrande, frustande, sprudlande väsen som ingen kan fånga, ingen kan stoppa eller hinna ifatt. Man blir ett sinne, friheten vet inga gränser, man känner sejj så lätt, som att man faktist int nuddar vid marken, man svävar fram i ljusets hastighet!