photobykohler

Helt ärligt är jag trött på att lägga ner energi på saker för att sedan få noll intresse.
Helt ärligt är jag trött på att det känns som att man får slå sig fram jämt och ständigt.
Helt ärligt känner jag att jag kanske skulle göra något annat.
Helt ärligt är jag för envis för att bara ge upp.
Helt ärligt känner jag för att bara ge upp.
Helt ärligt kvävs min kreativa sida när allt jag försöker göra inte ger resultat.
Helt ärligt känns det ibland som att jag är den enda som kämpar. 
Helt ärligt känns det som alla andra redan gett upp och jag själv bara är för stolt/envis för att lämna själv. 
Helt ärligt är jag trött på att det känns som man tar 2 steg fram och 5 steg bakåt. Jämt.
Helt ärligt? Jag är trött. Så trött. 

Som alltid skitkul att fota Arboga riddarna och Infensus!

Riddare:
Bernhard Den Store 
Andread Lejon
Sir Wilhelm Erövraren
Herman af Rudbäcksdal
Den Kluvna Liljan
Riddar Gyllenvinge
Sir Lancelot
Riddare Venatrix

Skulle berörda riddare se detta får man mer än gärna kontakta mig om man vill ha bilder (även om detta inte var ming bästa dag, haha)

Jag ska aldrig mer lita på folks s.k vänlighet. 
Människor manipulerar, mörkar och går bakom din rygg.
Människor får dig att känna dig trygg och bra, sen får de dig att kännas som att allt du någonsin jobbar för och allt som känts rätt och bra inte stämmer. 
Tycker alla jag pratar med att jag är svår? Går jag inte att komma till med problem, frågor eller bekymmer? Är jag egentligen värdelös på det jag gör och det är därför det verkar bli samma visa om och om igen?
Alla verkar kunna det jag gör bättre än mig. Jag är nog egentligen inget att ha, åtminstonde blir känslan sån. 
Kanske är det lika bra att slänga in handduken. Låta andra ta över. Dom vet ju ändå bättre än mig, eller hur? 
Dom skulle göra ett mycket bättre jobb än det du gör just nu.

Jag ska aldrig mer lita på folks s.k vänlighet. 

 

När jag inte förstår något, när det känns som något som är självklart men jag inte kan få huvudet runt det. 
När det känns som jag gör mitt bästa med det jag kan men ändå känner mig som en komplett nybörjare som inte ens förstår det mest grundläggande.
När jag vet att jag inte borde se det som något negativt utan som en chans att lära mig men ändå känner mig misslyckad eller otillräcklig.
När jag bryr mig om vad andra kan tycka eller när någons åsikt får mig att känna mig obekväm fast jag vet att jag inte borde det.

Lite intressant läsning jag kom över innan idag. Tydligen har en av Sveriges kändaste hästbloggerskor delat bilder från en modellplåtning, iförd enbart bikini och högklackat samt tungt sminkad. Tjejen i fråga är enbart 13 år. 
För mig är inte det okej. Modellbilder i bikini i all ära, men när man är 13 är man fortfarande ett barn. När man är 13 ska man enligt mig inte sträva efter att vara sexig, i den åldern vet man knappt vad ordet betyder och abslut inte vad det kan få för konsekvenser. Jag förstår absolut att det måste vara spännande, särskilt i dagens sociala medier då man får uppmärksamhet och komplimanger och man känner sig vuxen, men det är fortfarande inte okej. Det skapar en så skev bild av ens egna jag, man blir beroende av vad andra tycker och självkänslan och självförtroendet sjunker. Rätt vad det är kanske man sitter i en situation man inte vill vara i. Man ska inte behöva "jaga" komplimanger för att det ska kännas som att man duger! 
Alla är vi olika och vackra på vårt eget vis, det är väldigt lite av utsidan som räknas. Tyvärr glöms det ofta bort idag och många unga tappar bort sig i djungeln av mode, skönhet & överdrivna hälsometoder. Jag säger INTE att man inte ska vårda och ta hand om sin kropp, jag säger bara att man inte ska göra det för andra, utan för att man själv mår bra av det. 

Jag tycker det är så tråkigt när en tjej som denna bloggerska som är en enormt stor förebild för många andra unga, hästmänniskor eller inte, blir meddragen i sådana här vuxensammanhang. Hade jag som föräldrer tillåtit min 13åring att vara med i ett sådant sammanhang, kändis eller inte? Verkligen inte! Det är så hemskt att det blir en norm, barn får inte vara barn. Jag tror vi vuxna måste bli mer noga med att komma ihåg det. 

Hemma sjuk... hatar verkligen att vara hemma sjuk!
Det sabbar ens planering totalt, man vill få saker gjorda men man vet att man inte kan göra något åt det just nu. Det var väldigt annorlunda när man var mindre och var hemma sjuk från skolan. Det var det bästa som fanns i princip, man slapp tröliga lektioner, folk man inte ville veta av och man fick lite lugn och ro att göra läxor.
Som vuxen är det typ tvärtom, jag vill verkligen tillbaka till mitt jobb! Mitt jobb som jag älskar, människor jag gillar och såklart djuren!

Jag får helt enkelt se till att bli frisk fort så jag kommer tillbaka efterr helgen! :)

Gick igenom lite gamla bilder och kom att tänka på hur otroligt många olika hästar jag ritit genom åren. Olika storlekar, temperament, åldrar och utbildning. Alla har lärt mig något som inte fanns hos någon av de andra, en av de saker jag gillar allra mest med hästar!
Några exempel!